london kallar

Tagen från Waterloo Bridge.
Bilder som jag hittade från vår gamla dator. London med klassen för snart två år sedan. Vilka minnen de väcker.

Jag började den här dagen på ett annorlunda sätt, ett mycket bättre sätt än vanligt - med en bra och stor frukost. Det kändes faktiskt
skillnad sedan framåt dagen, mer energi och bättre humör. Kanske borde jag byta ut den där nedrans knäckemackan mot yoghurt
med jordgubbar och pepparkakor, grovt rostat bröd med massor av pålägg, ett glas juice och en kopp chai, varje dag, och därmed
kanske bli en mer harmonisk person? Det tål att tänkas på.

En rolig anekdot från idag. Jag, Julia och Emma sitter på ett café och fikar mellan Rebeckas projektarbetes-övning och Alive-
övningen. När vi har suttit där i en halvtimma ungefär kommer det fram en dam till oss. Hon ser lite sammanbiten ut så jag tror att
hon ska ge oss en utskällning om att vi var för fnittriga eller något. Sedan spricker hennes ansikte upp i ett leende och säger
på gotländska: "Alltså...jag måste bare få säge en sak..." (Nu tror jag att hon ska säga att hon känner igen oss eller, som Julia
trodde - att hon skulle säga "Är det ni som är Ingers barn?") Men så fortsätter hon: "Ni har sitte här och prate så tyst och fint
heile tiden som jag har vart här. Så lugne och fine. Ni vet verkligen hur man ska bete si på café. Ni har blitt upplärde att uppföre
er bra, det märka jag. Jag vill bare tacke för det." Vi sa "Eh oj, tack." Hon log och gick sin väg. Så himla kul!! Vi fnissade ganska
länge åt det när hon hade gått ut därifrån men vad gulligt av henne att gå fram och säga så ändå. Hon gjorde vår dag! Men jag
undrar verkligen vad hon har för syn på ungdomar annars om hon blev så sjukt förvånad över att tre flickor i tonåren kunde
sitta på ett café och föra samtal i normal samtalston. Hejja ungdomen säger jag!