Efter en veckas jobb går jag in i min sköna helgbubbla. Jag älskar fredagar. Åker till träningslokalen och svettas lite, köper god mat, duschar varmt, städar undan det värsta i lägenheten och ställer mig att laga middag.
Radion är på, musikhjälpen samlar in pengar för att barnen i slummen ska ha samma rätt som oss till rent vatten. Jag ler, alla är så fina som hjälps åt, alla drar sina strån till stacken och gör det lilla de kan. Nu har de klarat 7-miljonersstrecket också!
Musikhjälpen växlar över till nyheterna. Första och största nyheten - ytterligare en skolskjutning i USA, Connecticut. Jag spetsar öronen, tänker "inte igen" och höjer volymen. Jag får höra att en 24-årig man har tagit sig in på en lågstadieskola i Newtown och skjutit ihjäl barn i ett klassrum. Jag blir stillastående någon sekund, rör i stekpannan och mumlar "nej...?". Senare får man reda på att gärningsmannen iskallt har gått in och dödat (uppgifter från när jag skriver detta) tjugosju människor, varav tjugo är barn. Av de tjugo barnen är de flesta bara fem år gamla. Fem år.
Jag känner hur klumpen växer i halsen. Av alla hemska nyheter man matas med dag ut och dag in så går läskigt många obemärkt förbi, och nu plötsligt slås jag av den stora orättvisan. På riktigt. Nu slås jag av att den här mannen verkligen har släckt tjugosju människors liv och förstört livet för Gud vet hur många. Minnena och känslan som massakern på Utöya gav mig, väller upp igen. Tårarna kommer och jag gråter stilla mitt i matoset.
Fredagsbubblan är som bortblåst och nu kan jag inte tänka på något annat än de familjer som kanske fortfarande står och väntar på den närliggande brandstationen för att få reda på att deras fina dotter inte finns bland de överlevande, att deras lilla son ligger i ett klassrum med en kula i kroppen. Det är övermäktigt, går inte att ta in och går inte att förstå känslorna de går igenom just nu.
Ibland känns det bara som att man tappar hoppet om mänskligheten.
