nu kör vi kör

Jag är uppväxt med mycket körmusik. Mycket mycket körmusik. Min mor har alltid varit med i olika körer och jag har därför lyssnat på otaliga stycken i mina dagar. När jag var mindre gillade jag det inte särskilt mycket, tyckte att det var tråkigt och somnade oftast på konserterna. Tiden gick och jag lärde mig att värdesätta körmusiken på ett helt annat sätt - insåg vilken enorm träning och vilket tålamod som krävs av en kör för att ta sig igenom ett arrangemang. Nu blir jag ofta väldigt berörd av musiken, jag ryser och ibland kommer till och med några tårar. Kanske ett ålderstecken? Haha!

Vid en konsert mammas kör hade för några år sedan sjöng de det här stycket av Eric Whitacre, och jag blev helt stum, kom som i trans. Lyssna, lyssna verkligen. Alla stämmor, harmonierna...ah.



Om ni har en stund över, lyssna på den här också! Det är egentligen en jullåt, men man förstår ju ändå inte vad de sjunger om. Det häftiga med den här är att när mammas kör sjöng den förra julen sa jag till henne efteråt att det var den bästa av alla. Då sa hon: "Nämen vad kul! Det är Eric Whitacre som är kompositör". Jag tror att jag har hittat min favoritkompositör alltså, utan att leta. Tänk dig att du sitter i en stor domkyrka, julen är nära, du har precis handlat de sista julklapparna, du har på dig en stor mjuk halsduk och vinterjackan har du knäppt upp, du sluter ögonen...kören börjar sjunga Lux Aurumque.