Hej hopp! Ännu en dag som arbetslös hemmafru. Idag har jag agerat veterinär, snickare och inredare. En märklig men ganska rolig kombination måste jag säga. Nu har jag precis varit ute i snöovädret och byggt en snölykta. Jag kom fram till att det är väldigt fint med sådana men att de också är väldigt svåra att göra. När man har byggt tre "våningar" med snöbollar och ska börja på den tredje ramlar någon boll från de tidigare lagren av och skapar en kedjereaktion, till slut står man där med en ring av vita klot och måste börja om på det andra lagret...igen. Eller så har man klarat sig så långt att det är dags att tända ljusen. Man har krånglat in ljusen inuti lyktan, krånglat ut handen igen, fått en tändsticka att behålla lågan, krånglat in handen igen, tänt ljusen och efter tio försök fått det att lysa. Ett moment kvar: Lägga på den sista snöbollen på toppen. Försiktigt, försiktigt...inte ens tillåtet att andas...tjoff. Några smulor snö släpper från snöbollen och landar rakt i ljuset. Jahapp, plocka ner några snöbollar och börja den långa proceduren...igen.
Men det är väl så det är. Livet också antar jag? Man bygger på det, tar sig framåt, stöter på motgångar och det känns som att man ofta får börja om från början. Faktum är att man egentligen aldrig börjar helt från början igen, man har ju alltid tagit sig en bit framåt. Var dag som går och var dag som man är kvar här på jorden, lever och andas, så går man framåt. Vissa kanske ser detta som ett större framsteg än andra, men framsteg är det.
Tack för mig, hej.
2 kommentarer:
poetiskt och klokt! Mysigt att bygga snölykta! Vi hör en när jag kommer hem om snön ligger kvar förståss.. Kram stora sös
Tack sös! Det ska vi absolut göra!! <3
Skicka en kommentar