När Han leder oss

Jag måste berätta om en sak. Så här ligger det till. Min lillasyster Emma och min vän Julia befinner sig just nu sedan en månad tillbaka i Indien på ett barnhem. Deras uppgifter är att undervisa i engelska i olika skolor samt att vara med barnen på barnhemmet, tuffa uppgifter och de får vara med om både det ena och det andra. I går chattade jag med Emma och hon berättade något som fick mig att falla i gråt och som fick mig att vilja dela med mig till alla som läser här. Jag berättar det från hennes synvinkel, så som hon beskrev det för mig.


"Jag har gjort något som jag aldrig trodde att jag skulle göra här i Indien. Efter lunch i dag gick jag och Julia till vårt rum för att ha lite rast. Vårt rum ligger precis bredvid ett av klassrummen och efter en stund i rummet hör jag pisksnärtar och barngråt från rummet bredvid. Läraren slog eleverna. Vi satt och lyssnade på de hemska ljuden och sen vet jag vet inte riktigt vad som hände. Jag säger bara till Julia 'Jag måste gå och se' och sen kommer jag inte alls ihåg vad jag tänkte mer. 


Plötsligt står jag i klassrummet och pratar med den kvinnliga läraren som står där med en pinne i handen. Jag säger att det gör så ont i mitt hjärta att se hur hon slår barnen. Jag pratar om att de också är människor och har rättigheter. Att slå barnen är inte det bästa sättet att visa att hon tycker att något är fel, det är bättre att prata med dem. 


Allt bara kom ur mig och samtalet slutade med att hon sa att hon inte skulle göra det mer. Jag gick tillbaka till rummet, till en mållös Julia som hade hört alltihop. Och när jag stängde dörren bakom mig fattade jag fortfarande inte vad jag hade gjort, det bara brast och båda började gråta. 


Det som är så sjukt, som jag och Julia pratade om efteråt, var att jag var så lugn. Jag pratade perfekt engelska och jag tänkte inte ens innan jag helt plötsligt stod där. Det var GUD Märta! Helt seriöst! Det var verkligen Gud. Jag var inte ens nervös."



Emma, jag lovar, det var Gud. Det här blir så starkt för mig, det blir så nära och påtagligt när det händer min egen syster. Det är så häftigt!!! Jag är så himla stolt över dem för att de tog steget att åka iväg och för att de kämpar vidare där nere trots motgångar och kulturkrockar. En sak som är säker är i alla fall att Han är med dem i allt de gör.