sometimes it snows in april

Det huvudsakliga jag vill komma ihåg från april är första månaden på GotlandsResor, påsklovslägret "Freak Out" som jag var med och anordnade och, det absolut bästa på hela våren, skidresan till Åre med en bunt av de allra bästa. Vi hade så fruktansvärt roligt, även fast det blev något familjebråk då och då. Skidåkning i strålande sol, varje dag (!!), gemensam stretching och matlagning, filmmys, te, skratt ungefär 99% av våra vakna timmar... Ja, helt underbart var det.

Ett av de starkaste minnena från veckan i Åre var när vi skulle ta bussen från backen på eftermiddagen, precis som alla andra dagar. Det var otroligt fint väder den dagen och vi tjejer (minus Johanna som oturligt nog låg hemma i stationshuset, magsjuk) ville åka så länge vi kunde och därför ta den sista bussen hem. När vi är ganska så jättelångt borta från värmestugan där vi hade lämnat alla våra grejer, kommer vi på att vi kanske ska ta oss en titt på klockan och se när vi måste åka tillbaka. Shiiiiiit!! Vi har ju jättebråttom!! Vi kör nästintill störtlopp nerför backarna, tillbaka till värmestugan. Vi springer in och hämtar våra skor och ryggsäckar och ja... Detta resulterar ju i att vi måste åka med våra kängor i händerna, där vi också så klart har våra stavar. Solen hade värmt upp backen hela dagen, det var därför jätteslaskigt och V Ä L D I G T gropigt där vi åkte. Så sjuktsjuktsjukt jobbigt för hela kroppen, särskilt eftersom man inte kunde pendla med stavarna på grund av kängorna man försökte hålla kvar i nyporna.

När vi äntligen, helt galet varma och svettiga, har kämpat oss ner för den sista backen kikar vi försiktigt på klockan igen. 4 minuter tills sista bussen går!!! HJÄLP! Jag kollar bakåt och får syn på Julia lite högre upp i backen. Hon är lite sjuk så hon kämpar på för att orka med i det höga tempot, helt blek i ansiktet. "Jag och Agnes springer och stoppar bussen!" skriker jag till de andra.

Vi åker så långt ner i byn det går med skidorna på. När vi kommer ner till torget hinner vi inte byta om till skor, utan knäpper av oss skidorna och får springa i pjäxorna. Just nu sitter det folk ÖVERALLT på torget, eftermiddag som det alltså är, och får alltså förmånen att se fem stressade flickor springa förbi. Fem stressade flickor i klumpiga pjäxor, med de tunga skidorna över axeln, stavarna OCH kängorna i händerna, hjälmen som har åkt lite på sniskan efter den långa springturen, och en tung ryggsäck på ryggen. Jag skrattar nästan ihjäl mig av bara tanken hahaha!

Jag och Agnes tar täten, springer ner längs gator och trappor, gator, en gata till, en trappa till...och ä n t l i g e n ser vi busstationen och...bussen. Jaaaaaa! Vi ser bussen stå där. Ah vad skönt! "Den är kvaaar, vi kommer att hinnaaa!!" ropar Agnes till mig över axeln och stapplar fram över vägen mot bussen. Jag vänder mig om för att se om de andra tjejerna är med. Jag ser tre genomsvettiga brudar med stavar, skidor och kläder huller om buller och en liten kritvit Julia mitt i allt. "Vi hinner!!" ropar jag till dem och de ser lättade ut.

Jag vänder återigen blicken framåt mot bussen och Agnes som fortfarande springer. Bussen som...va? Nej den har väl inte stängt dörrarna...eller? Nej...? Agnes fortsätter springa mot bussen som sakta, sakta börjar röra sig framåt. Sakta bli snabbare och snabbare och helt plötsligt står vi där, fem små övergivna barn mitt på vägen. "Neeeej!!!!" skriker alla i kör. Shit. Vi missade sista bussen.

Ingen har knappt ork att säga något, samtidigt bubblar skrattet någonstans i min magen. När något sådant här händer är min första reaktion oftast att börja skratta. Vi sitter helt genomsvettiga på busstationen med en sjuk och svimfärdig Julia, knäpptysta och vill inget hellre än att komma hem till Undersåkers stationshus. Till slut bestämmer vi oss i alla fall för att ringa och beställa en taxi, och historien slutar lyckligt, ett antal hundralappar senare.

Det var vad jag hade att bjuda på idag, kul om ni orkade läsa er igenom allt! Har ni inte lyssnat på "Sometimes It Snows In April" med Sarah Dawn Finer än, gör det.