kristallklart.

De senaste nätterna har jag haft väldigt svårt att sova. Jag vet inte riktigt vad det beror på (kanske fullmånen?) men jag
har inte funnit någon ro helt enkelt. Ni vet, man vänder sig ungefär tusen gånger och hela sängen är så där äckligt jämnvarm.

Häromnatten låg jag och stirrade rakt upp i taket när jag plötsligt kom på att jag ville känna min puls, känna mina hjärtslag.

Jag lade ena handen över bröstkorgen, och där var det - det där trygga, pulserande dunkandet, pumpandet som kom från

mitt eget hjärta.

Så ofta tänker jag bara på mitt yttre; Hur ser jag ut i den här frisyren? Passar de här plaggen med varandra? Mer smink

eller mindre smink? Men hur ofta tänker jag egentligen på det mest grundläggande och basala för mitt liv - insidan?

Hur ofta tänker jag på alla organ som jobbar för fullt i min kropp så att jag kan leva och må bra? Ärligt talat, jag tänker

på det sjukt sällan. Oroväckande sällan.

När jag låg där och lyssnade på mina trygga hjärtslag slog det mig plötsligt att varenda hjärtslag i min kropp är ett enda

stort mirakel. Jag har aldrig tänkt på det så intensivt förut som jag gjorde den natten. Att mitt hjärta pumpar ut

friskt och syrerikt blod till hela kroppen varje sekund är så otroligt komplicerat att jag vägrar tro att det finns en "logisk"

förklaring bakom det, att det kom till av en slump. Det är ett mirakel att mitt hjärta fortsätter pumpa, om och om igen,

utan att jag behöver tänka på det. Det är ett mirakel att jag lever och får uppleva morgon efter morgon. Det är ett mirakel

att jag får vara frisk. Jag har så mycket att vara tacksam för.

Det låter kanske konstigt att det var det här som cirkulerade i mitt huvud mitt i natten, men jag tror säkert att ni vet hur

det kan vara när man inte kan sova. Och på något sätt tror jag att det faktsikt är då man tänker kristallklart, i alla fall jag.

Det behövdes ingen stor livskris eller något livsavgörande för att jag skulle komma på att jag är förundrad och tacksam

över det jag har. Jag hade bara svårt att sova. Jag lade bara handen över mitt hjärta, och jag lever faktiskt. Jag andas.

Är inte det ett mirakel så säg? Det är lätt att säga att man är tacksam över sitt liv, men jag tror att det är sjukt svårt att

förstå det.

En eloge till er som faktiskt orkade läsa allt! Tack för mig.