– Jag ville alltid ha "snötofs" när jag var liten - en tofs man gjorde med luggen och det främre håret som man satte på sidan av huvudet. Blev så besviken och lite generad när mamma en dag förklarade att hon sa "snedtofs" och inte "snötofs". "Snötofs" låter ju SÅ himla mycket finare!
– Jag känner alltid att jag måste och borde äta upp all mat jag har på min tallrik, detta eftersom mattanterna på låg- och mellanstadiet alltid stod och "vaktade" slaskhinken när man skulle gå ifrån matsalen och sa till en om man slängde för mycket. Det låter hemskt, men jag har ju lärt mig att aldrig ta mer än jag orkar äta upp. Bra!
– Var länge förälskad i Josh Hartnett (är nog det lite fortfarande förresten, men bara hemligt) och trodde på fullaste allvar, tillsammans med min bästis Felicia, att vi en gång hade hittat en hemlig hemsida med bilder på honom som ingen annan någonsin hade sett förut. Så coolt.
– Jag har alltid ryst vid tanken på (buhuurrr) att dra de nedre framtänderna längs med en isglass - nerifrån och upp.
– Har varit kärleksförmedlare så länge jag kan minnas, frågat chans på killarna åt tjejkompisarna, lyssnat på kärleksproblem, sugit upp allt man kan tänkas lära från "Sunset Beach" och sedan gett alla tips och råd utan att egentligen ha en enda erfarenhet. Skillat? I know.
– När jag var missnöjd med något eller ledsen åkte alltid min underläpp ut och plutade, bara lite lite utan att jag märkte det själv tror jag. De ser ni kanske på bilden ovan?
– Var alltid nervös innan jag skulle gå på kalas, och då menar jag inte typ samma dag eller dagen innan. Nej, samma ögonblick som inbjudan damp ner i postlådan blev jag nervös och var lite nervös hela tiden fram tills dagen kom. Varför? Förmodligen för att jag hatade (och gör fortfarande) leken "Hela havet stormar". Hemska lek.
– Har alltid föredragit glass framför godis, till och med i den kallaste vinter kommer glass på plats ett.
– Motsägelsefullt må det vara med tanke på föregående punkt, men jag har alltid varit ett sådant där jobbigt barn som alltid fryser. Typ fryser så där mycket så att man knappt vill leka. När pappa tänker tillbaka på hur jag var som liten kommer alltid den bilden upp först: Jag står precis färdigpåklädd med tjock overall, vantar, mössa (tänk vilket jobb att få på lilla mig allt det där), kängor och ja, rubbet, utanför ytterdörren. Pappa vänder sig om och tittar på mig och jag säger ledsamt, med putande underläpp på barn-gotländska: "Fjyysa...kallt." Ja, jag ville in igen helt enkelt, jobbiga unge. Än i dag klagar jag så fort det blir lite kallt, hjärnan fungerar inte riktigt när jag fryser och jag kan helt enkelt inte tänka på något annat än just: "Dddet är kkkallt!!"
Ja, jag har massor på lager men det här får räcka för den här gången tror jag!
Ha en bra dag!
Märta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar